Nyheter

Varför behövs en samordnare för unga som varken arbetar eller studerar?

Jag har arbetat med barns och ungas villkor och med deras möjligheter att etablera sig i samhället de senaste 20 åren. Under dessa år har intresset för och kunskapen om barns och ungas villkor ökat. Sverige är ett av de bästa länderna i världen att växa upp i. Majoriteten av barn och unga har det bra. Däremot ser vi ökade klyftor mellan de som har det bra och de som inte har det.

Jag kan inte annat än att uppröras av alla de exempel på situationer och sammanhang då unga som verkligen är i behov av stöd inte får det eller då insatserna inte utgår från ungas behov. Det finns stora brister i samhällets stöd till gruppen. Flera av de systemfel som finns är dessutom inte nya utan är något som accepterats under lång tid.

I dag är ungdomstiden förlängd. Vägen till ett självständigt liv är längre än den var för tidigare generationer. Etableringsåldern – när tre fjärdedelar av en årskull fått arbete – har ökat väsentligt sedan 1990-talet. Då hade 75 procent av 20- och 21-åringarna ett jobb men i dag är det först vid 29 års ålder som den gränsen nåtts. Dessutom tar det längre tid för unga som pluggar att slutföra sina studier. En förlängd etableringsålder innebär att unga blir självständiga vuxna senare i livet än för bara några år sedan. Med andra ord har övergången från ungdom till vuxen blivit längre.

Samtidigt ökar klyftorna mellan de grupper av unga som har lättare och de som har de svårare att etablera sig i arbets- och samhällslivet. Idag är det en relativt stor grupp unga som varken är i arbete eller i studier. Enligt SCB var det 80 000 personer i åldern 15-24 år som varken arbetade eller studerade 2015. Kunskapen om den gruppen unga har ökat de senaste 10 åren. Hur många de är följs upp regelbundet genom offentlig statistik och det finns en mångfald insatser för gruppen. Det finns mycket verksamhet inom området och ofta även en samsyn kring behovet av att prioritera insatser för unga som varken arbetar eller studerar.

Däremot har situationen, trots kunskap och intresse, inte förbättrats. Det är många aktörer som engagerar sig men trots många insatser har inte andelen unga som varken arbetar eller studerar minskat. Vi ser många parallella insatser och ofta bristande samverkan.

För att förhindra att unga hamnar i denna situation och stärka etableringen för de som befinner sig där krävs insatser inom en rad olika områden av flera olika aktörer. Även om den offentliga sektorns aktörer har ett särskilt ansvar ser vi att det civila samhället, näringslivet och arbetsmarknadens parter spelar mycket viktiga roller inom detta fält. Komplexiteten kräver ett helhetsperspektiv.

Problematiken för unga som varken arbetar eller studerar i åldern 15–25 år är ofta omfattande och komplex. Många av dem befinner sig i en utsatt livssituation. Vi möter dem inte där de är. Insatser utgår inte i tillräcklig utsträckning från ungas behov. Det finns generellt bristande kunskap om vad som fungerar. Ofta saknas kunskap om vad som egentligen har effekt för individen.

Vi måste tillsammans skapa hållbara strukturer och stöd för de unga som varken arbetar eller studerar för att ge dem möjligheter till etablering utifrån sina egna förutsättningar och resurser. Samarbete och nytänkande är nödvändigt för att nå resultat i arbetet framåt. Där kommer mitt uppdrag in. Jag ska bidra till att främja samverkan, kvalitet i insatser samt föreslå hur vi ska arbeta med frågan framåt.