Nyheter

Adrian om nyckeln; hitta någonting man vill göra.

Jag kommer inte ihåg exakt, men jag har för mig att jag hade 60 % frånvaro på gymnasiet. Vår klass hade slagit rekord i antalet handlingsplaner en enskild klass haft under sina 3 år på den skolan jag gick i. Våran klassföreståndare sade med ett leende att ”Det är kul att vi toppar någon liga iallafall.” — Jag tror att jag stod för de mesta handlingsplanerna i klassen. Min gymnasietid var fruktansvärt jobbig. Jag började må psykiskt dåligt redan i 8an, men då så förstod jag helt enkelt inte vad det var som hände. Jag halkade alltid efter i allt, balanserade på godkänt/underkänt-gränsen under, i princip hela högstadiet, tills nationella proven kom, där jag på något magiskt vis lyckades få godkänt i allt och i ett fåtal ämnen till och med väl godkänt, med två MVG:n.

Gymnasievalet kändes som mitt livs svåraste val. Som att hela min framtid stod på spel. Efter att ha velat fram och tillbaka mellan olika praktiska gymnasielinjer så valde jag till slut att gå samhällsprogrammet, då jag hade hört att det i princip var en fortsättning på 9an utan några vidare ändringar på kurserna. Jag funderade på om huruvida det ar värt att söka till naturlinjerna men ifrågasatte om jag faktiskt kunde klara av de studierna. Nej, samhällslinjen var ett enkelt och säkert val. Det gällde ju att välja smart. Min framtid stod ju på spel.

Men väl på gymnasiet så började depressionen kicka igång ordentligt. Jag hamnade efter någonting fruktansvärt, även när jag pluggade vilket ledde till att jag mådde sämre än vad jag redan gjorde. Men jag lyckades få min första flickvän i slutet på 1an, så då skulle det bli bättre? Kort svar: nej. Det var inte ett hälsosamt förhållande alls utan jag blev ständigt nedtryckt och manipulerad. Det spädde självklart på de problem som redan fanns som vid det här laget eskalerade. Jag rasade i vikt, fortsatte halka efter i skolan och jag saknade både fysisk och psykisk ork att göra någonting. Att det hade med psykisk ohälsa hade jag ingen aning om förens min mamma tvingade mig att söka läkarhjälp. Tills dess hade jag bara tänkt att skolan var svårare än vad jag trodde, och att jag kände mig svimfärdig utan någon orsak. Den där känslan man kan få om man ställer sig alldeles för fort upp upplevde jag ett flertal gånger under dagen utan att ha gjort någonting speciellt. Jag kunde sitta ner och känna av det, eller när jag var ute och gick. Men läkaren skickade mig snabbt till en psykolog och en dietist för att jobba på min vikt och mitt mående. Det var här jag fick reda på att jag var deprimerad för första gången.

Under somrarna blev det alltid bättre, och mellan andra och tredje året på gymnasiet så hade jag gått från 55 kilo, tillbaka till min vanliga vikt på 70 och allting såg ut att bli bättre. Vi hade rett ut att det var någon kurs jag skulle komplettera under det kommande läsåret, jag hade fått kontakten men en gammal vän som snabbt utvecklats till ett romantiskt förhållande och jag hade fått feriepraktik hos kommunen som ett litet sommarjobb. Men tredje året på gymnasiet skulle visa sig vara minst lika jobbigt som de två tidigare.

Runt mitten till slutet av oktober började mina problem dyka upp igen. Jag fick kontakt med en ny psykolog där vi diskuterade både mina tidigare problem och mina dåvarande. Vid ett tillfälle pratade vi om de syner om mat och vikt jag hade haft vid det tillfället som jag var undernärd, och han sa då att det lät, utifrån vad jag berättade, att man skulle kunna klassificera det som en ätstörning. — Aja, vi körde iallafall på och försökte bekämpa depressionen så väl vi kunde, men det gick inte så bra. Vid slutet av mitt tredje år hade jag 7 stycken underkänt för mycket för att jag skulle få en gymnasieexamen men efter mycket om och men så fick jag till slut beviljat ett fjärde år på gymnasiet. Skillnaden då mellan att ”gå i 4:an” och att gå om 3:an var att jag bara hade fyra lektioner i veckan, i två olika ämnen och jag skulle regelbundet träffa lärarna i de andra kurserna som jag skulle komplettera för att uppdatera dem om hur det gick för mig i de kurserna. 

En bra sak hände dock under det tredje året, nämligen jag upptäckte mitt intresse för matematik. Konstigt intresse? Kanske det. Jag gick ingen matteskurs det läsåret, men det hindrade mig inte från att sitta och kolla på youtube-videos om olika saker från de olika mattkurserna, och massa andra vetenskapligt relaterade videos. Jag hade redan funderingar på att bli forskare inom något område, jag visste bara inte i vilket. Nu hade jag fått upp ögonen för matematik och fysik, och kände att det kanske var värt att försöka mig på en utbildning inom fysik. Men jag gick ju som sagt samhällslinjen och hade inga av de kurser som krävdes för att komma in på universiteten. Det var här som mitt fjärde år gav mig chansen att läsa matte 3, som gav mig behörigheten för olika basår runt om i Sverige. På dessa basår kunde jag läsa upp biologi, kemi, fysik och matten som krävdes. Utöver det så fick jag förlängd provanställning på det sommarjobb som jag hade, vars arbetstider fungerade utmärkt med det minimala schema jag hade frö skolan. Jag flyttade ihop med min flickvän som redan bodde själv och livet såg för en gång skull väldigt bra ut. Hahaha, nae. Så lätt skulle jag inte ha det.

Samma sak hände. I oktober blev jag sämre, skolan halkade efter och vid årsskiftet valde mina arbetsgivare att inte förlänga mitt kontrakt och skolan meddelade mig att de skulle skriva ut mig då jag inte hållit mig i fas. Jag kontaktade min kontaktlärare och förklarade läget, att jag mått dåligt och skolan hamnat efter pga jobbet och nu när jag inte längre jobbade så kunde jag fokusera på studierna helt. Jag pratade med min sambo och vi kom överens om att jag skulle fortsätta försöka med skolan utan att söka några nya jobb då jag hade pengar sparade på kontot som skulle täcka räkningarna ett flertal månader framöver. Behöver jag nämna att det inte heller gick något vidare 

Det var här som jag fick kontakt med ung arena, som hjälpte mig att söka till folkhögskola och ansöka om CSN. Jag kom in, fick lånen beviljade men för den första sommaren så blev inte allt bättre. Jag började med antidepp och sömntabletter då jag kände att jag inte var helt återställd från depressionen som hade kommit. Till råga på det var jag och min sambo tvungna att flytta in hos mina föräldrar under sommaren då det hade blivit fuktskador i badrummet som spridit sig ut till köket. — Sommarjobbet tog slut, vi flyttade hem igen och ja, samma mönster återupprepade sig. IGEN! Ökade dosen antidepp och sömntabletter och fortsatte jobba på mina sömnsvårigheter. I mitten av januari i år så pratade jag och min sambo om vårt förhållande, som hade påfrestats något enormt och vi kom fram till att det inte längre funkade mellan oss. Jag flyttade hem och valde då efter några månaders sulkande bestämde jag mig att ta tag i mitt liv, vilket jag nu idag kan säga att jag gjort. Jag tog tag i studierna på folkhögskolan och kämpade aktivt att blir psykiskt frisk.

Jag går nu på högskolan, på ett naturvetenskapligt basår, och såhär i mitten till slutet av oktober så känner jag för första gången på år, att jag inte mår psykiskt dåligt. Takten som studierna går i är väldigt hög, men jag har medan svårighetsgraden på matten ökat bara känt att jag har hittad det jag vill göra, mer och mer.  Gymnasievalet var inte ett val som definierade min framtid, och jag känner att det finns inget som hindrar mig från att göra det jag vill förutom mig. Det tog bara fyra år (fem om man räknar in basåret) av gymnasiestudier att lista ut det.

Men ärligt talat? Det gör inte så mycket. Jag har hittat det jag vill göra, ingenting kan stoppa mig, och jag tror att det är nyckeln; hitta någonting man vill göra.

Adrian
Tidigare deltagare på Unga Arena