Nyheter

Funktionsvariationer och olika förutsättningar- Rosanna om att känna sig som en elefant som ska klättra upp i ett träd

elefantAlla människor är olika. Hur ska vi, med de olika förutsättningar vi har, kunna klara av skolan/arbete (trädet) på samma sätt? Redan under mellanstadiet anade jag att jag inte riktigt tänkte som de andra i min klass. Jag var duktig i de flesta ämnen, utom idrott då jag var elefanten som skulle bli tvingad att klättra upp i trädet. Det var en hemsk upplevelse att ha idrott, och denna känsla ökade med åren. I slutet av grundskolan hittade jag på alla möjliga sjukdomar för att slippa vara med.

 

Det började helt enkelt med idrotten, då den upplevdes som att den var alla mina skolår – under en lektion. Jag bytte alltid om på toaletten, för att jag inte kunde fokusera när alla runt omkring mig pratade. Jag har ärligt talat fortfarande stressdrömmar av att jag är i omklädningsrum efter att vi varit och badat. Jag drömmer att jag blir klar sist, får hög panikångest av att jag aldrig blir klar, jag blir handlingsförlamad och tillslut bara sitter där och blundar för att stänga ute alla intryck. Alla sådana drömmar har förvandlats till en obehaglig upplevelse och den har präglat mig i livet under de senaste åren. För mycket sitter kvar ifrån min skolgång. Detta skedde aldrig precis så i verkligheten, men det var ungefär så jag kände i omklädningsrummen. Alla upplevelser under skolåren kommer tillbaka till mig via drömmar, nu på senare tid.

 Efter att vi bytt om så får vi reda på vad och hur vi ska ha idrottslektionen. Ibland delas vi in i grupper, ibland ska vi ställa ut plintar. Det är återigen lite utav ett hinder, då jag personligen är väldigt ostrukturerad, vilket för mig betyder att jag inte riktigt vet hur jag ska bära mig åt. Alls. Jag hade behövt tydliga instruktioner om exakt varje steg av processen att ställa ut den där plinten, för att jag har någonting inbyggt i mig som säger att det jag gör kan vara fel, och det gör mig aningen livrädd. Det brukar sluta med att jag med armarna i kors står och låter någon göra arbetet åt mig. I ett annat fall hinner jag inte säga ett enda ord innan någon annan har gjort arbetet åt mig. I sådana praktiska saker tar jag inte mycket plats. Idrotten är ett bra exempel på att jag är just ett av de där djuren som inte kunde klättra upp för trädet, som på bilden jag visade tidigare. På idrotten tar mina fysiska och faktiskt psykiska hinder plats. Jag är en elefant, stel, orubblig men ganska smart.

 Under processen att springa mot en plint och sedan hoppa över den, tar jag tid på mig att tänka ut det hela. Jag har misslyckats, varje gång. I de bästa fallen glömmer jag bort att tänka och då kommer jag nästan upp för plinten. I de lite sämre fallen så kommer jag inte upp för plinten alls, rädd att jag ska slå mig. I farten stannar jag plötsligt och tänker om, inser att det inte lönar sig, och ger upp. Jag har aldrig lyckats hoppa över en plint. Bollsporter är en annan sak. Då tillåter sig de som kan det där med sport att ta plats. Under denna idrottslektion träder hela min skolgång fram. Bollsporter på idrotten är lite som ett krig, både i mitt huvud och på plan. Starkast vinner. Det spelar ingen roll om jag är i samma lag som vinnarna, jag har ändå inget att göra där. Jag har nog aldrig känt mig tillräcklig under idrotten, jag har aldrig fått ta plats, och det tär allvarligt talat på en. Alla känslor jag känner under denna period, har jag känt under min skolgång. Jag varken förstår eller kan.

 Jag intalade min idrottslärare att jag verkligen inte kunde vara med på bollsporterna, jag fick istället cykla i gymmet. Det gick bra, för då cyklade jag på mina egna villkor, och behövde inte tänka på vad de andra skulle ha krävt av mig under ett pass med fotboll. Alla är inte byggda för att vara fotbollsproffs. Det går att se, men det går inte alltid att förstå eller att acceptera.

Med min funktionsvariation lägger jag märke till detaljer och missar helheten. Jag kan notera smådetaljer, komma ihåg dem men jag kan aldrig få till en riktig helhet. Jag fick låna min systers pluggsätt en gång under högstadiet, hon hjälpte mig att studera till ett biografi-prov och jag fick ett B. Hon sa till mig att jag lägger märke till detaljerna, och börjar reflektera och fundera över dem, vilket gör att jag går in på andra vägar och tappar bort mig där jag var.

Psykisk hälsa är viktigare än betyg. Jag prioriterade skolan så mycket, försökte fungera som alla andra, att jag glömde bort mig själv. Jag gick på tom tank så länge att maskineriet gick sönder, brann upp, och exploderade. Kaputt! Det har tagit mig år att få tillbaka kraften, och jag är ännu inte riktigt på topp. Jag kan inte minnas att någon lärare berättat för mig att psykisk hälsa är viktigare än betyg. Det är himla viktigt att få höra, särskilt när en är på bristningsgränsen till en kollaps för att ligga i sängen i månader. Det är också viktigt att höra det. ja, närsom. Det bör läras in, upprepas, för det är extremt viktigt. I skolan fokuseras det mestadels på läxor, men att må bra är ännu viktigare. Återigen, psykisk hälsa är viktigare än betyg. Om betyg, prestation och läxor försämrar ditt mående betydligt, så behöver du bromsa in, och då hoppas jag innerligt att skolan kan hjälpa dig med det, hjälpa dig strukturera upp, begränsa information till endast det viktigaste, ge dig pauser, ha respekt och förståelse när din ork tar slut. Det är himla viktigt att vara ärlig mot sig själv, och är du en introvert liten varelse, precis som jag, som oftast inte får fram alla ord eller kan uttrycka dig på enklaste vis, så kan det vara mycket svårt.

 Jag är en metaforisk tandkrämstub. Jag kan ha femtioelva tankar i mitt huvud på samma gång, men jag kan inte få ut allting på en gång. Jag har en liten kork, med en stor tub. Ett överproppat huvud och få sätt att tömma ut mina tankar på. Jag kan inte ens strukturera upp alla dessa tankar. Jag har ingen kontroll alls. Jag är ett garnnystan fullt utav knutar. De fastnar i varandra. Det är kaos. Hela jag är en metafor.

 Jag önskar att alla de som bestämmer över hur skolan ska vara kunde få uppleva till exempel en svenskalektion så som jag upplever den: Lampor som lyser så starkt att det gör ont i ögonen, ljud som strömmar in i huvudet, ett mummel av röster, elever som skrapar med stolar, pennor som skriver, diskussioner om helt andra ämnen, allt det gör att jag kommer bort mig. Hur ska elever med sån här känslighet som många med NPF har, kunna fixa allt det här utan problem? Kunskapen om dessa svårigheter måste byggas på, lärare och politiker och alla som har med elever att göra, måste lära sig om funktionsvariationerna och förstå att vi behöver andra förutsättningar för att klara av det och inte bränna ut oss. Som sagt, en elefant kan inte klättra upp i ett träd.

Rosanna, 19 år

Tidigare deltagare på Unga Arena i Jönköping

Porträttet har Rosanna målat själv.