Nyheter

Att följa möjligheternas väg

 

Unga som varken arbetar eller studerar är ett ämne som vi i Autism- och Aspergerförbundet ställs inför väldigt ofta. Jag, som nu ska delge lite funderingar runt detta viktiga ämne, heter Anne Lönnermark och är förbundsordförande. Jag har blivit ombedd att reflektera en del runt skolans roll när det gäller ungas etablering i samhället. Ett av verktygen för vårt påverkansarbete är en återkommande medlemsenkät om skolan, ett annat är vår medlemsrådgivning där vi får en bra bild av hur våra medlemmars vardagssituation ser ut. Vi kan konstatera att barn med autism är en grupp som inte får sin rätt till utbildning tillgodosedd i tillräckligt stor utsträckning. Det finns andra grupper som inte heller får det, men jag håller mig här till det som ligger inom det uppdrag jag har och där min huvudsakliga kompetens finns.

Om vi ser ”möjligheternas väg” som huvudfåran, där alla får chans att utvecklas och må bra, så ser vi många vägskäl från tidig ålder och upp till vuxenlivet där man kan hamna fel och även hinder som försvårar färden. I de viktiga, tidiga skolåren lägger vi en grund som ska hålla länge. Vi pratar mycket om kunskapskrav men tyvärr inte lika mycket om den personliga utvecklingen och hälsan. Ett barn som utsätts för en miljö som innebär känslor av misslyckande, hög stressbelastning och utanförskap eller mobbning får en dålig grund att bygga sitt vuxna liv på.

Att klara skolan sägs ofta vara en viktig skyddsfaktor mot framtida utanförskap. En gymnasieexamen har väldigt stor påverkan på en ung människas möjligheter. Det blir då intressant att diskutera vad vi menar med att ”klara skolan”. Det eleverna gör i skolan ska bedömas och sättas i relation till utbildningens mål. Enligt vår senaste medlemsenkät hade endast 44 % godkända betyg i ämnena svenska, engelska och matematik under föregående hösttermin. Det finns inte mycket statistik att tillgå om detta, vilket är ett problem. Måluppfyllelse mäts och redovisas inte specifikt för barn med funktionsnedsättningar vilket gör det svårare att få gehör för frågan. I enkäten framkom också att många elever med autism (46 %) hade varit frånvarande från skolan i kortare eller längre perioder på grund av bristande stöd. 10 % hade varit frånvarande fyra veckor eller längre.

Om man tänker alltför ytligt på detta kan man tänka att bara vi ser till att barnen är i skolan så att de kan klara målen så löser det sig. Det ena påverkar det andra men jag vill peka på att man också kan se det som att samma orsaker kan ligga bakom både att barnen har svårt att nå målen och att de mår dåligt och förr eller senare inte klarar av att vara i skolan. Orsaker som brist på kompetens om autism och brist på pedagogiska anpassningar lyfts fram i vår undersökning. Även miljön är en viktig faktor. Många har svårt att hantera sinnesintryck och dräneras på energi om de sköljs över av t.ex. ljus, ljud och rörelse. Det blir då oerhört svårt att tillgodogöra sig undervisningen.

Dock klarar sig en hel del elever igenom grundskolan med godkända betyg och blir en positiv siffra i statistiken och ”möjligheternas väg” är fortfarande öppen. Problemet är att vi sällan pratar om hur mycket det kan ha kostat för en ungdom att komma dit. Hur mycket energi har det tagit? Hur mår man psykiskt? Vi ser många exempel där kampen genom skolan får sitt pris i gymnasiet. Många gånger blir själva övergången också svår för att man måste ”börja om” och åter förklara vilket stöd som behövs. Ofta landar ansvaret för övergången hos eleven själv eller vårdnadshavarna. Kanske man inte har fått sina svårigheter utredda tidigare, orken tar slut och man hoppar av gymnasiet. Risken finns att man blir isolerad hemma med en psykisk ohälsa som kan vara svår att få rätt hjälp med.

När det gäller högre studier finns det också utmaningar att hantera. Det är glädjande att det på allt fler högskolor och universitet utvecklas bra stöd för studenter med funktionsnedsättning. I projektet Rusta som drivs av Misa, KTH och Autism- och Aspergerförbundet utvecklas metoder för ett bredare och mer samordnat stöd. Att börja studera på annan ort, att hantera ett eget boende, att klara av allt det praktiska runt studierna, de sociala situationerna o.s.v. ställer höga krav på en ung människa och vid en funktionsnedsättning som t.ex. Aspergers syndrom kan det bli ett stort hinder. Jag vill också slå ett slag för möjligheten att få en andra chans. Många behöver mer tid på sig att utveckla förmågor som krävs vid studier och de som inte får en anpassad skolgång enligt sina rättigheter måste få möjlighet att studera ikapp. En möjlighet som har visat sig fungera för många av våra medlemmar är studier på folkhögskola. Vi oroas av sänkta anslag till folkhögskolorna och sämre ekonomiska förutsättningar för dem som vill studera där. Det har blivit svårare att få med sig olika stödinsatser från kommun och landsting vilket gör att färre kan få denna andra chans.

Vid livslånga funktionsnedsättningar krävs ett tänk som inte bara handlar om en viss ålder eller om rehabilitering under begränsad tid. Det behövs fungerande habiliterande insatser, tillgång till hjälpmedel och också arbetsgivare som har vilja och möjlighet att anställa. Okunskapen är stor om vad autism är och hur det påverkar i vardagen för olika individer. Arbetsgivarna behöver mer kunskap om och stöttning i hur de kan öppna upp för en mångfald som berikar arbetsplatsen. Det skulle ge fler möjlighet att få och behålla ett arbete. Alla styrkor som finns kommer inte till sin rätt på dagens arbetsmarknad.

Systemen behöver bli mer flexibla, för individen men också för dem som vill starta sociala företag eller daglig verksamhet. Det är svårt att få ett sammanhållet och fungerande stöd så att man faktiskt kan få ett arbete eller praktik och även kunna genomföra det. Det kan handla om allt från stöd i sitt boende till att kunna ta sig till arbetsplatsen. Krångliga regler och snäva bedömningar t.ex. när det gäller färdtjänst och ledsagning gör att det kan stupa innan vi ens börjar prata om stödet på själva arbetsplatsen. Förmågan att arbeta kan växla över tid och för att kunna få en hållbar situation behövs trygghet i att inte behöva pressas över den nivå man orkar med och riskera att falla ur olika ersättningssystem. Vi får heller inte glömma dem som aldrig kommer i fråga för arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Det måste finnas meningsfullhet och valfrihet även för dem när det gäller sysselsättning.

Om alla människor ska kunna följa möjligheternas väg krävs det att alla inblandade tar ansvar för livsperspektivet och i skolan läggs grunden. En skola som inte är anpassad efter de behov som finns riskerar att orsaka tilläggsproblematik som många gånger blir det största hindret för att få ett meningsfullt och fungerande liv. Skolkommissionen måste ge tydliga förslag på hur även barn med funktionsnedsättningar ska få sin rätt till utbildning tillgodosedd. Bristerna är väl kända, både vad gäller kunskapsresultat och hälsa. Åtgärderna kommer att gagna alla, på både kort och lång sikt.

Anne Lönnermark

Ordförande Autism- och Aspergerförbundet

Fotograf Christina Teuchler.