Nyheter

Mycket har förändrats men ingenting är annorlunda

Fantastiskt roligt, och även en smula utmanande att bli tillfrågad om att skriva ett av de första blogginlägget på hemsidan för Samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar, jag som inte ens lyckats prestera ett inlägg på Facebook. Jag heter Jörgen Lindell Wallentin och arbetar tillsammans med tre fantastiska medarbetare på Ung Arena i Jönköping. Här söker vi upp och möter dagligen unga människor som är i direkt behov av olika stödinsatser utifrån unika individuella behov. Vi är fyra medarbetare med ett gemensamt uppdrag, alla unga som omfattas av det kommunala aktivitetsansvaret ska hittas, alla ska erbjudas stöd, alla ska få ta del av det de är berättigade. Vi gör hembesök och möter många unga för första gången på deras trygga Arena. Vi väcker drivkraft, lust och motivation utifrån de ungas egna viljor och önskemål om framtiden. Tillsammans arbetar vi mot hållbara lösningar för individen och för att förebygga långvarigt utanförskap och ohälsa. Vi som tillsammans arbetar på Ung Arena i Jönköping och möter ungdomarna pratar mycket om tiden som en möjliggörande faktor, förändring tar tid och förändringar kräver ofta tid.

Mycket har förändrats men ingenting är annorlunda

På min anslagstavla här på jobbet hänger en utskrift ur Läkartidningen nr 23, 2008. Det är en artikel av författaren och journalisten Lasse Berg där han reflekterar kring om det finns något som skulle kunna kallas för vår arts naturliga livsföring, vad som exempelvis format vår kropp och våra hjärnfunktioner. Lasse Berg funderar över om kunskapen om den tillvaron som rådde då vårt släkte för ca 2 miljoner år sedan gick ut på de öppna vidderna från Afrikas mosaikskogar kan ge någon ledtråd till hur vi kan uppnå hälsa och välbefinnande idag?

Över hela jorden genomfördes långt senare på några tusen år en total förändring av människans livsföring. Samlandets egendomslösa och jämlika samarbete ersattes av arbetsdelning, specialisering och hierarkisering, livet blev hårdare. Om hominidernas, (vårt ursläkte) historia skrevs in på en sex meter lång vägg byter vi vid den sista centimetern från slutet livsstil komplett, vi blir bofasta. Någon tiondel från slutet lägger vi om livet ännu mer, – industrialism och det moderna livet startar med allt vad det innebar av sociala förändringar. Lasse Berg menar att vi är gjorda för ett stillsamt liv tillsammans med en grupp där vi har en självklar tillhörighet. Vår starkaste drift handlar om att få vara en likaberättigad del av vår grupp. Vi har ett medfött behov av respekt och kan hellre välja döden än att ställas utanför.

( Läkartidningen nr 23 2008 volym 105)

Min egen del i denna historia börjar lång senare i ett relativt nutida modernt samhälle då jag som ung för första gången, möter lite äldre killar och tjejer som tycktes verka på en egen Arena. De rökte cigaretter och cannabis på skoltid, det luktade sött av tobaken på toaletterna och i rökrutan. De debuterade tidigt med alkohol. I skolkatalogen hade de ett eget klassfotografi- vi kallade dem OBS-klassbarnen, det var innan diagnoser som ADHD, ADD gjort sitt intåg på deras Arena. De hade ”bara” uppförandestörningar, ”fel” föräldrar eller brist på god uppfostran.

Deras Arena hette utanför, de hängde utanför klassrummet, utanför fritidsgården, utanför hemmet, de fanns utanför kiosken på torgen eller i parken vid ån. När jag började på gymnasiet var de borta, gymnasiet var inte deras Arena. De tog jobb på bondgårdar eller brädgårdar, en del blev lärlingar på byggen, gick t o m till sjöss. Några av dem fortsatte att hänga utanför högstadieskolan och rekryterade nya haschrökande tjejer och killar, en del fick fosterfamiljer som avlöstes av vistelser på uppfostringsanstalter. Var de idag har sin tillhörighet har jag ingen aning om. En av dem lade sig på stambanan det vet jag, – han erhöll inte heller någon respekt.

I mitt samhälle idag lever fortfarande ungdomar i utanförskap, de har inte hittat sin tillhörighet eller erhållit sin respekt. I min barndoms samhälle hette de Tony, Bernt och Kåre, idag heter de kanske Anton eller Jasmine. Oavsett namn eller identitet representerar de ett stort antal unga människor som idag inte lyckas erövra en plats i samhället. För dem och med dem har vi ett ansvar att skapa nya Arenor, bryt marginaliseringen och möjliggör medverkan i skola och samhälle genom ett förebyggande och hälsofrämjande förändringsarbete som erbjuder en väg in i samhället. Kan vi ta tillvara på varandras kapacitet kan vi skapa en inkluderande Arena för alla.

I Jönköping bestämde vi oss för 6 år sedan att ge dessa unga en röst och en ny Arena. Vårt gemensamma arbete skulle utgå från de unga och den kunskap som genererades ur deras röster genom ett nyfiket, framåtskridande och utvecklande lärande, sedan augusti 2011 skriver vi ny historia.

Jag har arbetat sedan starten av Ung Arena i Jönköping som teamledare och coach, vi säger att vi är ett samordnat praktiskt stöd för barn och unga som ingår i det Kommunala Aktivitetsansvaret. Vi är fyra individer från tre olika kommunala förvaltningar som tillsammans med våra medskapande unga försöker bli klokare på hur vi kan hitta nya hållbara lösningar för de barn och unga som frivilligt tar emot vårt stöd. Varje nytt möte genererar ny kunskap som både utvecklar vårt arbetsätt och våra organisationer, men framförallt banar ny väg för nästa ungdom som vi möter.

Jag gillar inte mitt jobb, det är djupt tragiskt att vi inte från start kan erbjuda alla barn oavsett funktionsvariation, identitet, ursprung, kön etc. en rättsäker, likvärdig skolgång. Det är djupt tragiskt att vi ska behöva skapa nya Arenor för att bistå barn och unga att erövra sin plats, få sin röst hörd och uppleva att de är berättigade att få del av det samhället erbjuder när de behöver det.

Egentligen älskar jag ändå mitt jobb då vi vuxna på Ung Arena tillsammans med ungdomarna och medansvariga ”stuprör” gör stor skillnad för många. Jag lär mig varje dag om ungas villkor idag, sådant som jag själv glömt bort eller aldrig erfarit för att jag alltid haft en Arena att verka på och ett sammanhang att gå till, och bli bekräftad i. Med ungdomarna har vi ett kunskapsutbyte som gör att vi blir klokare. Vi har valt att utgå från de unga som medverkande och medansvariga. När vi fått deras förtroende kan vi på deras uppdrag bistå dem, och när det behövs vara de ungas röster och kunskapsbärare in mot myndigheter, åtgärder och andra samhällsnyttiga verksamheter, tillsammans gör vi också samhället klokare. Det handlar om att bryta upp och hitta vägen genom hierarkier, specialisering och arbetsdelning för att möjliggöra för individen att följsamt få tillgång till ett samordnat stöd för sina behov, hitta lösningar som innebär att varje barn och ungdom möts med respekt för sin upplevda livssituation och verklighet.

Hur vi ser på varandra och beter oss mot varandra har stor betydelse för vår utveckling. Jag tror på Ameliorism, vilket betyder att jag tror att det i alla situationer är möjligt att förändra och förbättra människors liv, även om det handlar om en liten förändring.  Det är när människan vi möter får tid och rätt stöd att återhämta sig, inse sin kapacitet och ta sitt ansvar i sin livssituation, vi som professionella genuint och nyfiket, kan utforska och ta tillvara på hens kapacitet till förändring och förbättring. Vi bistår den unge att se sina möjligheter. På Ung Arena möter vi unga människor som hittar sin handlingskraft, skapar relationer, har valmöjligheter, löser problem, utvärderar sina handlingar och lär sig. Det handlar om egenmakt, inflytande och att förstå sitt sammanhang, Vem är jag i förhållande till det jag Vill -mina livsplaner och mina framtidsdrömmar.

Individen är kapabel om rätt förutsättningar ges, rätt förutsättningar underlättar och ger individen möjlighet till att vara medskapande. Vårt arbete bygger på en förståelsegrund där vi utgår från alla individers lika värde, där vi synliggör och försöker förändra maktstrukturer så att de uttrycker respekt för människans lika värde och rättigheter. Lösningen är lika pragmatisk som genial:

Vänd på pyramiderna, utjämna maktförhållandet i hierarkierna och var ombud för ungdomarnas rätt till inflytande och egenmakt i sin egen utvecklingsprocess, se till att den unge får tillgång till ett samordnat stöd som möter behoven, tajmat och följsamt så att mellanrummen, eller avstånden, mellan ”stuprören” suddas ut. Bjud in till samarbete utifrån vår kunskap om de ungas önskningar och behov, det fungerar för oss, i praktiken på riktigt.

Är vi inte fortfarande människor, med samma slags behov av tillhörighet, likaberättigande och respekt, som de som för 2 miljoner år sedan lämnade mosaikskogarna och gick ut på Afrikas stäpp för att hitta nya arenor, människor med samma längtan som Tony som lade sig på järnvägsspåret? Väldigt mycket har förändrats, men våra mänskliga behov är inte annorlunda. Vår starkaste drift handlar om att få vara en likaberättigad del av vår grupp. Vi har ett medfött behov av respekt och kan hellre välja döden än att ställas utanför.

Mycket arbete kvarstår innan vi i Jönköping och på Ung Arena kan bistå alla barn och unga i sin rätt till arbete och utbildning, sin rätt till stöd för sin hälsa och sitt välbefinnande. Med ungdomarnas hjälp fortsätter vi att i handling möta varje ungdom utifrån deras upplevda situation på sin Arena. Utifrån varje ungdoms stödbehov fortsätter vi uthålligt och följsamt att hitta möjligheterna som finns i den unges kapacitet i en föränderlig omgivning.

ungarena2

 

 

 

 

 

Jönköpingsposten, sent 80-tal, mycket har förändrats men ingenting är annorlunda….

Jörgen Lindell-Wallentin